Era stackare, ni har ju inte fått den utlovade dejtrapporten för sista veckan 2016.

Just nu lyser dejterna med sin frånvaro, men jag avslutade 2016 med "män är ett enda jävla elände"-flaggan på topp!

En sen kväll efter jobbet på årets näst sista dag så skyndade jag iväg för att gå och ta en öl med en guldsmed, som hade en kompis på besök. Givetvis var eländet från Tinder (om ni vill hitta alla män ni ska undvika i Stockholm med 169 kilometers omnejd så kan jag ge er ett utdrag från mitt konto bara). Hur som helst, vi hade pratat i några dagar på Tinder, han hade varit hemma i grannlandet över jul och nu skulle vi träffas.
Vi möttes upp på min pub (eftersom att jag inte har varit där på hela året så har de säkert ringt prostitutionsgruppen och sagt att de inte  längre har något problem med den där slitna tjugo-någontingbruden som var där med sina torskar varje vecka - tänk vad förvånade de kommer när vårens knoppar brister tillsammans med min dejtingsvacka, och jag står där igen!). Han var jättenervös.

Och jag vet inte varför, men herreGUD vad charmig och briljant jag är när jag är på dejt med folk jag inte är intresserade av. Det är som att jag ÄR Tuff Brud I Lyxförpackning - SE Edition. Jag kommer in och bara ÄGER.
Han var rätt berusad när de berättade att de skulle ha en nyårsmiddag dagen efter, och utbrast "you should come!". Som  den svenska singeltjejen jag är, så gav jag mitt bästa passiva "I don't fucking think so-"svar och sa "Hehe, yeah, that'd be something". Vi skildes åt tre öl senare, och  på vägen hem får jag ett sms. "Jag saknar dig redan!". Och samtal. 

Dagen efter skickar han ett mms med en bild på bordsdukningen, där de har adderat ett kuvert till undertecknad, tillsammans med en uppmaning om att jag borde ta med mig något orange då det är tuppens år. Jag svarar att det inte är kinesiskt nyår än, och ursäktar mig med att jag inte kan komma på middagen, men att vi kanske kan mötas upp senare. 

Göteborgaren hade hört av sig tidigare, efter en månads vintervila, men jag kände att jag hellre gav guldsmeden en chans till en nyårskyss istället för att gå in på mina rester.

Göteborgaren bor i min emotionella frys, han är som den där köttfärssåsen man lagar, stoppar in långt i frysen och aldrig tinar upp. Men vet att man aldrig kommer att tina upp den då det är ett sånt jäkla jobb med att koka pasta och sånt, men det är synd att slänga något som är helt brukligt. Så den ligger där, så länge det finns plats i frysen. In case of emergency-såsen.

Han är min in case of emergency-dejt.

Hur som helst, efter mycket om och men så mötte jag upp honom på Sveavägen, långt efter midnatt, men långt innan solen skulle gå upp. Kanske eftersom att solen aldrig går upp i december, eller i mitt kärleksliv heller för den delen. Mitt kärleksliv är en enda stor solförmörkelse, så ni kan ju förstå mitt behov av en emotionell frys.

Förlåt, jag tappar tråden.

Vi möttes på Sveavägen, han hade jackan öppen och kläderna han hade på sig under jackan var så fula att jag önskade att det var en vanlig fredageftermiddag mitt i rusningstrafiken i april, så att jag hade kunnat slänga mig framför första närmsta buss. Men det var 1 januari och vi var ensamma på Sveavägen.
Så jag förbannade mig själv, och jag tog sällskap med den här guldsmeden vars definition av finkläder var vad jag tror är servitörerna på TGI Friday's uniform.

 

När han hade varit i grannlandet över jul så hade han frågat mig om jag tyckte om "choklad i presentform", besvärad av frågan (IDIOTISK fråga, alla älskar choklad) så svarade jag "alla gillar väl presenter hehe".
Men ni kan ju gissa hur förvånad jag blir när han vänder sig mot mig, säger "Jag har en nyårspresent till dig" och tar fram... En ask choklad. Som han har köpt till mig i grannlandet. Innan vi ens hade träffats.
Besvärat tackar jag, lägger ner chokladen i handväskan och förbannar mitt livsöde och åter en gång samtidigt som jag försöker att lyssna efter eventuella fordon att slänga mig framför.

Och han pratar och pratar, berättar att han har mailat till de som håller i den där kursen som jag hade nämnt att jag ville gå, och pratar om hur vi kan gå den tillsammans och ha sällskap till grannlänet. Varje måndag. I tolv veckor. Jag kan inte riktigt svara, utan hmmar mest, och inser att under mina 14 år som vegetarian har jag aldrig tidigare känt ett så starkt sug efter köttfärssås.

Till slut möter vi upp hans utländska vän, som befinner sig i någon slags livskris - sponsrad av några för många öl. Jag försöker att övertala guldsmeden om att han ska ta med sig sin fulla (och olyckliga) vän hem, men han envisas med att de ska följa mig hem. Jag vågar inte riktigt berätta att jag bara vill att de ta röda linjen söderut, lämna stan och mig så att jag kan gå till MAX och köpa en hamburgare så att jag ändå får känna någon form av glädje.

 

Han tar min hand, men jag släpper ganska fort. Marscherar fort hemåt. Visar dem vägen till tunnelbanan. Han ringer bara några minuter senare. Berättar att han saknar mig, och att jag gör honom så glad. 
Jag går in, låser upp dörren och försöker att komma på vilken del av lägenheten jag använder minst, försöker att hitta ett ställe där jag kan lägga chokladen så att jag slipper se den.

Vi kysstes ens aldrig, vi höll bara hand i någon minut på Kungsgatan i januarinatten. Han hör av sig, men vi träffas aldrig igen. Han berättar att han vill ha någon att kramas med, någon att uppleva nya saker med. Jag föreslår att han ska skaffa en cocker spaniel.

 

I torsdags öppnade jag för första gången på nästan tre månader det skåp där jag förvarar grytor och kastruller. Och hittade en ask choklad.