NEJ, fokusen ligger inte på min fantastiskt intelligenta min, utan på min nya röda... Hårfärg!
Självklart är det solljuset som gör den så blond där till vänster, försöker alltså inte att se ut som en tvättbjörn eller nåt.
Den något stora tröjan tillhör min fantastiska pojkvän. Andra gången vi träffades pratade han om den, det var någonting om att det var en "special effects"-tröja, för han kunde känna hur vinden gick igenom den eller nåt...
Tänk om jag hade vetat då att tre månader senare skull jag sitta i vår gemensamma lägenhet, iklädd den tröjan!

Kommer för övrigt ihåg hur cool och laid back jag försökte vara när han hörde av sig den dagen och undrade när han fick träffa mig igen. Jag var så nervös för jag kunde inte komma ihåg hur han såg ut. När jag träffar någon jag gillar har jag så suddas liksom deras ansikte ut i mitt minne under den första tiden. Och jag hade ju bara träffat honom en (inte helt nykter) gång förut, så för att inte bli besviken så gjorde jag honom till ett "Sagan om Ringen"-monster i mitt huvud.
Och sen var jag egentligen inte alls säker på att jag ville träffas, eftersom att jag inte var intresserad av a) ett förhållande b) bli intresserad av någon som bodde i ett annat land än vad jag gjorde.
Jag svarade att jag skulle ut med en vän (vilket blev sant så fort jag hade tryckt på "skicka" och jag ringde Hanna och tiggde om att hon skulle gå ut och dricka vin med mig).

Behöver jag ens förklara FRUSTRATIONEN jag kände när han svarade att han skulle se The Hobbit (vad är det för masochist som gör en film på över TRE timmar?) med sin syster och hennes familj.
"Bajsbajsbajsbajsbajsapabajsbajsbajsbajsapabajsbajsbajsbajsbajsapabajsbajsbajsapabajsbajs" lät det i mitt huvud då.
"Okej, men du kan ju höra av dig när bion är färdig" svarade jag och var SÅ LAID BACK OCH COOL.
Sen svek Hanna mig och ville gå hem efter det där glaset med vin för hon var minsann trött.
Igen: Bajsbajsbajsapabajsbajsbajsbajsapabajsbajs.

Så vad gjorde jag då?
Jo, först rabblade jag alla fula ord jag kan på alla språk jag kan och så gick jag hem, tog ut Lipton, kollade SF's hemsida för att se när filmen skulle vara klar, förbättrade sminket mig, tog på mig jackan, väntade, väntade lite till.
Så när telefonen ringde och han frågade vad jag gjorde så kuttrade jag "Åh, jag kom preciiis hem, och ska preciiis gå ut med hunden!". Hint.
Hint.
Hint hint.
Hint.
"Jaha, okej, vad synd. Jo filmen var längre än vad jag trodde..." svarade han.
"...". (Är han helt jävla dum i huvudet som inte fattar min hint?!). "Jooee... Näää, jag ska ju ut med hunden nu..." svarade jag.
"Men vi kanske kan träffas imorgon?" fortsatte han, den tröga tölpen. "Öhm....Joo.. (fattahintendå)" svarade jag, lite så där lagom ställd över att mina fetmarkerade hintar gick honom förbi.
"Eller ska du göra något imorgon?", "Eh... Nä, det ska jag väl inte, men jag ska ut med hunden nu..." sa jag och präntade nästan in "UT MED HUNDEN, NU" i telefonen.
"Är du arg?" frågade han.
Nej jag är bara frustrerad eftersom att jag står här och slänger ut inviter till höger och vänster ditt tröga fanskap.
"Nej då" kuttrade jag och lyckades istället i lätt ton lägga fram att det kunde väl vara trevligt med sällskap på hundpromenaden.

Och sen kutade jag ut ur gästrummet, slet till mig Lipton och sprang ner för trapporna. Sen gick jag och höll andan hela vägen till Ica's parkering där han väntade, och kunde äntligen andas ut efter att han hade hälsat på Lipton och kysste mig.

Sen tog lättnaden över och jag gjorde en vild happy dance inombords eftersom att han inte alls såg ut som ett monster från "Sagan om Ringen", utan var alldeles, alldeles fantastiskt snygg.