Jag älskar när butiksbeträdet lämnar över den bruna påsen och jag - med hjärtat i halsgropen - får gå ut på Birger Jarlsgatan med ännu ett work of art. Jag älskar märkesväskor. 
Louis Vuitton, Chanel, Valentino, Balenciaga, Hermès, Mulberry.
Det är inte HANDVÄSKOR för mig. 

Min mini wallet från Chanel i kalvskinn är inte en simpel plånbok. För mig är det som att gå runt med Mona-Lisa i handen varje gång jag ska ta fram mitt SL-kort. 
En Boy bag är som taket i Sixtinska Kapellet för mig.
Det är KONST.

Det är KONST som jag får använda i min annars så pissigt jävla grå vardag. Varje gång jag tar fram mitt SL-kort, och försiktigt stryker fingret över CC-loggan så påminns jag att om några år så kommer inte min vardag vara så pissigt grå. För då kommer jag att have it all. För jag är ingen jävla quitter.

 

Jag har betalat mina väskor med blod, svett, tårar och välförtjänta pengar. Jag har suttit på kontoret till tio på kvällen (utan någon som helst form av ekonomisk ersättning). Jag har gått på stenhårt på möten, bara för att efteråt gå ut, gå runt hörnet och gråta till jag skakar. Jag har tagit Dulcolax som om de vore tic tacs och jobbat med svetten rinnandes och kramper i magen. Bara för att springa hem på lunchen, gå på toa, spy upp lunchen och sedan återvänt till kontoret för att jobba åtta timmar till. Gråter så att jag skakar när jag kommer hem. Är tom och full på en och samma gång.

I Dubai jobbade jag minst tolv timmar om dygnet, det närmaste jag kom mänsklig närhet var när jag stoppade fingarna ner i halsen. I Schweiz började jag dagarna på tågstationens kalla toaletter. Cirkulerade mellan standens apotek för att köpa laxeringsmedel. Kräktes så tyst som möjligt.

Och dessa vackra ting från Louis Vuitton, Chanel, Alexander McQueen och Hermès kan vara det enda på denna värld som fyller upp det där tomma hålet som uppstår när man inte vet vem man är, varför man gör det här och varför inte kroppen har lagt av för längesen.

Så nej, jag är ingen bimbo. Inte heller någon märkeshora.