Vilken total misär jag är just nu.

Det känns som att jag håller andan rent mentalt hela januari, februari och mars. Väntar på livstecken från träden så att jag kan pusta ut. Att maskrosorna ska slå sig igenom asfalten längs Riddarfjärden. 

Jag slog mig igenom vintern 2016. 

 

Och det är ju ingen idé med att hissa vit flagg mot livet när jag teoretiskt sett borde se ljuset av tunneln.

Våren är på väg. Maskrosorna kommer att blomma genom asfalten och jag förväntas stå rakryggad och välkomna dem.

Går till psykologen som säger att jag måste lära mig att ta det lugnt. Men jag har inte tid till att ta det lugnt, jag är ju i krig mot vintern och mig själv. Sen sätter hon på en mindfulnessövning, vi sitter tysta och blundar mitt på ljusa dagen i en lokal på Södermalm. 

Rösten säger åt mig att andas med magen, att stanna upp i ögonblicket mellan in- och utandning.
Jag har inte ro till det där, i ögonblicket mellan in- och utandning tänker jag på allt jag vill vara, allt jag kunde vara och allt jag inte är.

 

På väg därifrån tar psykologen försiktigt tag i min överarm och säger att jag måste vara snäll mot mig själv, "köp en bra kräm och smörj in dig, din kropp behöver lite klappar och kärlek". 
Senare den kvällen står jag och liksom slår in krämen som jag köpte på The Body Shop's julrea i min svidande vinterhud. Och räknar ner.