Okej, ni vet ju om att jag gick till gårdagens dejt med rätt taskig inställning (men give be a break, jag hade för en gångs skull köpt MIDDAG som jag LAGA - det har alltså inte hänt sen jag flyttade in i augusti). Men så likt förbaskat så tänker jag på er, och föreslår därför att vi ska ta en öl samtidigt som jag proppar munnen fulla med örtstekta champinjoner (nej, hade inte stekt dem själv, jag köpte dem. Är ingen Martha Stewart. Men hade åtminstone köpt ris som jag skulle koka, det platsar in under "Romantiskt hemlagat mål" i det här hemmet).

Och så går jag ut. Och möts av det här:

 

 

 

 

Och så tänker jag på er.  Där ni sitter i era perfekta parförhållanden, i raggsockor och mjukisbyxor med hål i grenen, uppkrupna i soffan en lördagskväll i väntan på SVT's nya serie. Ni har en fläck på tröjan, det är från den färdigköpta såsen från Erik Lallerstedt, ni orkade inte lägga för mycket tid på matlagningen och göra egen sås idag, för ni ska myyysa. Njuta av varandra. Er partner stryker er på benet, och ni tittar ömt av kärlek på hen, och ni kan se berget av disk i ögonvrån, men partnern lutar sig mot er och kysser er på axeln, och ni tänker att det är okej. Disken får vänta till imorgon, vi carpar noctem ikväll

 

Och jag går där på Fleminggatan, snön riktigt piskar mig i ansiktet och jag tänker på er. Era jävlar. Vad bra ni måste ha det. USCH för er.

 

Anyway, till slut så är min fem minuter men likt förbaskat oändligt långa promenad i snökaoset över,  och jag kommer in på min pub (den där puben förtjänar sitt eget inlägg, jag hänvisar den ofta som mitt kärleksliv bermudatriangel). Någon lustigkurre i baren undrar om det snöar ute, för "ditt hår är helt fullt av snö", och jag vänder mig om mot spegeln och möts av synen av mig själv, och jag lovar att det enda som hindrade mig från att vända om och krampaktigt krypa hem var det faktum att snökaoset var så brutalt att jag skulle dö på kuppen. Och jag kan liksom inte dö på Fleminggatan iklädd shapingstrumpbyxor.

Så jag stannar kvar, ser ut som en jävla blådåre, och till slut så dyker kvällens offer upp, lite försenad på grund av kommunaltrafikens oförmåga att tolka väderprognoserna.

Och vad ska man säga? Jag får helt enkelt krypa till korset och erkänna att OKEJ, jag hade det faktiskt väldigt trevligt. Killen var sjukt jäkla rolig, jag skrattade så att jag fick ont i magen. Det var ju uppskattat, för jag har knappt skrattat sådär högt och hjärtligt sen det tog slut med Mr Big (head). Det var en rätt tuff period av "Kommer jag någonsin att skratta igen?", men det är en annan historia.
Hur som helst, killen verkade härlig och kunde bjuda på sig själv. Han hade varma händer och satt där i mitt kärlekslivs bermudatriangel och värmde mina. 

 

MEN.

Men, jag ska vara ärlig med er. Nu har jag gått på så pass många dåliga dejter att jag känner att nä, det spelar inte så stor roll vad de säger. Någon öl senare satt han och sa att jag var inte som alla andra, att jag var underbar och han frågade om jag ville träffas igen och bla bla bla. Look, here's the thing. Det spelar ingen jävla roll vad de säger. När det gäller relationer så är det actions speaks louder than words. Trust no one.
Jag har blivit härdad. Rent emotionellt är jag som teflon. Inget fastnar.

 

Vi sa hej då när vi blev utslängda då bermudatriangeln stängde. Han pratade om en andra dejt, men... Jag fick två kramar. Ni vet den där texten i min panna som syns om man lyser på den med UV-ljus? Den verkar ha utvecklats till "REJECT ME - men ge mig gärna en kram".

Det var då ett jäkla kramande den här veckan, jag är verkligen glad över att det är söndag. 

Hur som helst, jag hann inte ens komma hem innan han hörde av sig och tackade för "en toppendejt" (som avslutades med kramar? Jag dömer* ingen, men det där blir väl helt plötsligt en definitionsfråga, hur TOPPEN någonting är när det avslutas med ett jäkla kramkalas). Det var uppskattat!

Så summa summarum: Jag hade det väldigt trevligt, jag ses gärna igen men jag förväntar mig inte något.