Ni minns givetvis killen jag träffade för att ha någonting att skriva om, eller hur?
Han kom över för ett tag sedan, hämtade upp mig och så gick vi ut och drack öl. Det var lite stelt i början, men stämningen mjukades upp och ett par öl senare gick vi hem till mig för att dricka vin. I mängder.
Komplimangerna haglade och efter ganska många timmar kysste han mig äntligen. Och förlåt, men som jag hade väntat på den där kyssen. 
Han sov (ja, SOV) över och... Jag vet inte. Det är svårt att försöka vara positiv till något när man egentligen är ett öppet sår. 

Det är som att man har gått all in i något - gett dig själv och allt du är till någon -, huset tog allt och man blir ensam kvar med ingenting förutom en tredje gradens brännskada på själen. 
Jag blev bränd. Mr Big brände mig totalt och jag vet egentligen inte om jag har hopp nog för att kunna dejta någon seriöst? Jag tänker att det är viktigt att put yourself out there, men att våga lita på folk känns ändå miles away.

Till exempel: varje gång jag hör någons telefon vibrera så får jag av ren reflex ont i magen. För det var flera månader av sms från andra tjejer (när han låg i min säng, förstår ni vilken gris det var?) och smusslande med telefonen.

 

Hur som helst, andra dejten var bra, han glömde en sak här och därför träffades vi igår igen på en tredje dejt. Rapport kommer.
Veckans status är alltså något låg, jag känner mig nog lite sårbar och vet inte riktigt hur jag ska hantera det. Jag känner kanske att pessimisten i mig styr med järnhand just nu, och tanken på att dejta någon seriöst känns långt borta.