Under en väldigt kort, men intensiv, period, så "dejtade" jag en kille.

Han var dum i huvudet.

På alla sätt. 30+ riktig jävla loser, och jag kände från början att han "var inte min typ", men sögs liksom in i det.
Så himla strulig och SVÅR. Jag tänkte flera gånger att "han skulle faktiskt kunna mörda mig" (that's how fucked up he was), men det var verkligen ett långt och smalt jävla helvete till projekt som jag på något sätt blev emotionally attached to. 
En dag försvann han från jordens yta. Lika bra det,så här i efterhand. 
Men trots att det bara var under en sån kort period så gick jag ändå in i någon slags identitetskris.

Idag hörde han av sig för första gången på en månad (han gjorde det här för en månad sedan också, hörde av sig för första gången på en månad).

Jag svarade inte.