Så ensam och hård är stan när jag sitter på en bar, ensam i staden som vi delade. Det är julafton, de säger att julen är till för kärlek men jag förmår inte ens att älska mig själv. Det har gått två månader och tio dagar sedan du stängde dörren och gick. 71 dagar. Sjuttioen dagar, men jag har skrivit hundratals texter om mitt brustna hjärta och min åh så olyckliga kärlek till dig.
Sjuttioen dagar, jag tror att jag har dött och att jag nu är nära att återuppstå igen. Hjärtat brast. Det slog så hårt, så desperat och så längtande efter dig att det brast. Och jag lovar, det ligger fortfarande utspritt över hela stan, i gamla stans gränder där jag har gått med tårarna brännandes ikapp med min längtan efter att vara någon annan än mig själv - någon som du vill ha. På klubbarna och barerna där jag har kysst andra och hoppats att du ska se mig. På hörnen av alla de barer vi besökte tillsammans, som jag undvek men till slut tvingade mig själv att gå förbi. På Blasieholmen där du kysste mig när hela Stockholm glitttade. I Kungsträdgården där vi gick hand i hand. På spåret på centralstationen där jag stod med min - vad jag då trodde var - eviga längtan efter dig. Sjuttioen dagar utan dig. Så här i efterhand är det ingenting. På sjuttioen dagar har jag dött, och nästan återuppstått. Sjuttioen dagar har varit Från Och Med Du.
Och nu har min - vad jag trodde var - eviga längtan efter dig, ersatts med - vad jag är övertygad om är - en evig längtan efter Från Och Med Mig.