Tidigare i veckan kom en "kollega" (vi delar arbetsplats, känner inte varandra och jobbar på olika avdelningar) fram till mig när jag och T satt och käkade lunch.

"Alltså, jag måste bara säga en sak" "mhhm" sa jag och tänkte NEJ INTE IGEN (alltid när folk kommer fram och "bara ska säga en sak så slutar det alltid med att jag hamnar i skiten), "du har VÄRLDENS härligaste skratt, man hör dig skratta på lunchen hela tiden och det är bara så härligt, man blir bara så glad" sa hon och fortsatte med "ja, alltså du skrattar bara hela tiden, man hör det verkligne hela tiden och det är bara så himla fint".
Till slut visste jag inte riktigt hur jag skulle ta det eftersom att hon bara tjatade om ATT JAG SKRATTAR HELA TIDEN. Men jag tror att jag har bestämt mig att ta det som en komplimang.
Jag vet ju att det finns någon slags sanning i det eftesom att jag har funderat på att köpa inkontinensskydd för att jag vet att någon gång snart så KOMMER jag att kissa på mig själv.

Sanningen är att livet har nog aldrig varit enklare än vad det är nu. Jag har the basics covered. Jag har en dröm att kämpa för, jag gör något jag är bra på varje vardag mellan 8 - (i bästa fall) 5, umgås med fantastiska människor på framtiden och jag har ett ständigt växande sparkonto (nåja, till nästa Louis Vuitton-begär slår till). Förstår faktiskt inte vilken lögn folk lever i när de säger att pengar inte spelar någon roll, för det gör det ju. Även om det inte BORDE behöva göra det.

 

Men att jobba hårt för att kunna få möjligheten att investera i mig själv är bland det finaste och mest självklara jag vet. Självklart vill jag ta på mig rollen som min egen lyckas smed.