För många (många) år sedan dejtade jag en kille.
Jag tror på riktigt att mina salta tårar har gjort hål i gatustenarna här i Visby, för jag har nog aldrig gråtit så mycket som jag gjorde när jag förstod att det aldrig skulle bli vi på riktigt.
Jag väckte min vän mitt i natten, hon satt naken på balkongen insvept i bara täcket och rökte en cigarett medan jag skakade och bara kunde få fram fyra ord:

Han är så underbar.

 

Sanningen är, han var aldrig riktigt så underbar utan allt var mest bara en destruktiv dimma. Han var faktiskt riktigt elak och manipulativ.

Herregud vad jag vände mig ut och in för hans bekräftelse. Jag sprang mil i veckan med sprickor i benen, åt mig mätt på laxeringsmedel, tappade hår och grät mig själv till sömns bara för att JAG SKULLE DUGA i hans sjuka värld. Here's something I thought I'd never say: jag var smal. Jag är inte smal längre men jag var smal då. Och han visste om alla hjärnspöken och alla onda tankar, han ringde gärna mitt i natten för att han var orolig. Han skickade långa kärleksbrev där han noga hade sprutat sin Replayparfym för att han skulle vara så nära som möjligt fast han var så långt bort.
Och så fanns det den där sidan där han frågade torrt om det inte var jobbigt för mig att vara så intresserad av modeindustrin, där alla är så smala, "and you're not". Och ni vet hur det känns, det känns som att någon öppnar en fallucka och man bara faller hjälplöst i all oändlighet.

 

Och där satt jag, unga, dumma jag, och tog emot. Dag in, dag ut, kvällar, nätter, helger. Jag satt bara tacksamt och tog emot hans utbrott. Min vän grimaserade alltid genuint illa när han kom på tal (jag tror inte ens att hon tänkte på det), och bad mig alltid att lägga av och klippa banden. Jag förstår ju nu att han var en sån där människa som man behöver träffa, övervinna, för att sedan kunna gå vidare till the next level in life. Jag finner en njutning i att sänka en man sådär, att kunna känna "jag vann i livet" för att sedan kunna vända på klacken och gå medan deras liv går i spillror.

Jag gjorde fel som stannade kvar så länge, men det kunde inte bli mer rätt till slut ändå. För nu är livet rent ut sagt underbart.
Idag tycker jag till och med att det finns något vackert i den där sorgen jag befann mig i då, och att sitta gråtandes på en balkong mitt i natten med en naken vän är ett fint minne.

Jag skänker honom ingen energi, men jag såg honom för ett par dagar sedan och stötte på hans vänner idag när jag var på väg hem. Och alltså jag kan inte ljuga. Det finns en längtan inom mig efter att dränka honom i grisblod som aldrig kommer att dö ut.