Ja, alltså nu känner jag mig redo att ge upp allt vad män heter och satsa på The Big C.
Nej, inte cancer. Självklart inte cancer.

Utan CARBS.

Jag vill sitta hemma bland märkesväskor, i en mysig soffa och titta på tv och käka gräddiga pastarätter i resten av mina dagar.
Igår skulle jag ha träffat göteborgaren (Mr Friend's vän), men jag kom ifrån jobbet så sent att han var för trött. Det är ju slitigt - rent ut sagt utmattande - att vara man, vet ni. De är som skygga rådjur hela bunten - det manliga könet, man måste handskas med dem med en extrem varsamhet, och helst inte se dem i ögonen.
Så nä, gossebarnet ville gå och lägga sig istället. 

Han skickade något töntigt sms idag men jag pallade inte ens att svara... Och den andra dåren, norrlänningen, ja han spelar hard to get. 

 

Så just nu.. Inte så imponerad av singellivet. Inte alls. Jag önskar att jag kunde säga att jag har något bättre för mig, än att swipa höger för grodor och både Södermanlands och Upplands läns bottenskrap när det gäller singelmän, Men nä, jag tror inte jag har det. Och ärligt talat, jag längtar ju efter att bli kär. Det finns nog en del av mig som inte vill någonting hellre än att få vara lyckligt kär, att ha någon att längta efter - som längtar efter mig -, och någon att dela något med. Så jag swipar höger, svarar på vad som känns som 200 stycken "Läget?" om dagen och bara hoppas så naivt att hela själen krampar att någon, någon dag snart, kommer att tycka om mig.

Lasse Lindh sjunger om oss stackars satar som hoppas och tror att "nu är det väl äntligen vår tur att hitta någon som behandlar oss väl". Och det är just det, att få träffa någon som behandlar mig väl. Det är det jag vill åt.

 

Och jag vet att många menar att "Ingen kommer att tycka om dig förrän du tycker om dig", men jag vet ärligt talat inte om jag kan tycka om mig när ingen annan gör det.