Vara som Vera
Jag vet förstås bättre än att kolla sociala medier på alla hjärtans dag.
14 februari. Det är exakt fyra månader sedan vi sågs. 209 dagar sedan vi kysstes för första gången.
Du kysste mig i Visbys sommarnatt, jag hade väntat i sju veckor när du äntligen drog mig till dig. Efteråt stod jag med pannan mot ditt bröst, lyssnade på ditt hjärtas slag och log. Sju långa veckor, jag minns inte om sommaren ens kom innan du kysste mig - det är möjligt, men jag var upptagen med att räkna ner till, hoppas och drömma om den där kyssen.
Och så kom den. Och jag log, la min panna mot ditt bröst och föll handlöst för dig till ljudet av ditt hjärtas slag.
Det kom tusentals kyssar efter den, men jag levde alltid med en oro att varje kyss skulle vara den sista.
Till slut kom den - den sista kyssen -, jag grät och du gick.
Och så kom den. Och jag log, la min panna mot ditt bröst och föll handlöst för dig till ljudet av ditt hjärtas slag.
Det kom tusentals kyssar efter den, men jag levde alltid med en oro att varje kyss skulle vara den sista.
Till slut kom den - den sista kyssen -, jag grät och du gick.
Månaden efter var ni tillsammans. Hon heter Vera.
Jag hatar och avgudar henne på samma gång. Hon är söt, fruktansvärt söt. Alldaglig på ett avundsvärt sätt.
Vera kommer från en svensk småstad, har kort hår och ler brett på alla bilder. Jag tänker att jag måste bleka mina tänder.
Vera kommer från en svensk småstad, har kort hår och ler brett på alla bilder. Jag tänker att jag måste bleka mina tänder.
Hon har grönbruna ögon och ser ut som en statist från serien SKAM. Jag skäms, men jag hade gett allt för att vara som hon. Vara som Vera.
Kanske hade du valt mig, om jag bara var lite mer som Vera.
Hon ler alltid stort mot kameran, din Vera. Jag är inte dum, jag förstår (hoppas?) att hon inte är glad jämt. Säkerligen så bär även Vera på en sorg. Men hon är så normal. Hon har ett jobb som jag egentligen ser ner på, men vad hade jag inte gjort för att stämpla ut som Vera gör.
Vera jobbar inte sexton timmarspass, kräks inte upp bakelsen, försöker inte att springa ifrån ångesten längs Norr Mälarstrand, kysser inte främlingar, hon lägger inte sitt värde i andras händer.
Vera åker istället till Grekland med vänner, firar internationella kram-dagen och lägger upp bilder på semlor. Vera har nästan aldrig mensvärk, kontaktar telegonoperatören på sociala medier med abonnemangsfrågor, är yngre än vad jag är och verkar sakna grundläggande biologiska kunskaper. Vera är lagom, mellanmjölk. Jag är alltid för mycket eller för lite, men aldrig tillräcklig.
Jag vet bättre, men jag gör det. Jag söker efter uppdateringar hos henne, nästan maniskt. Fingrarna flyter fram över skärmen när de vant skriver in hennes användarnamn. Ingenting. Jag går in på ditt konto, utan förhoppningar - men av vana. Där är det, det första livstecknet på tre år. Ett kollage på henne. Din Vera. Bildtexten är en kärleksförklaring, följt av ett rött hjärta. Jag gick hela sommaren, hela hösten - hjärtat slog så hårt att det till slut brast av trycket från min eviga och så djupt skärande längtan efter dig - och drömde om just den kärleksförklaringen.
Men dina ord är riktade till Vera, och jag kan givetvis förstå varför. Men vad jag inte förstår är hur lång tid det tar att komma över någon som man inte minns när man slutade att älska.
Alla hjärtans dag är kanske endast för de hjärtan som fortfarande slår.
