Veckans dejtrapport - vecka 47

Det här har varit en tuff jobbvecka, och då är det svårt att hinna med dejtandet.
Dessutom så arbetar ju det manliga könet aktivt emot mig, Göteborgaren var ju trött i onsdags och Norrlänningen har gått och blivit totalt dum i huvudet.
Men, jag har gett er ett löfte om en dejt i veckan året ut (okej, det var kanske aldrig något löfte - men nu är det det), and I'll be damned om jag inte lyckas med det. Så....!

Igår morse vaknade jag upp i... Någonstans mellan Aspudden och Midsommarkransen. Jag tror att det var Aspudden, men något sätt så hamnade jag i Kransen när jag skulle leta efter tunnelbanan.
Man känner sig ju inte som världens höjdare när man går runt kvart i tio en lördagsmorgon - söder om söder - med gårdagens smink och frågar folk efter vägen till tunnelbanan - det kan vi ju konstatera.

Så vad gjorde jag söder om söder, morgonen innan min födelsedag? Jo, jag var på dejt i fredags!
Fredagens dejt var precis som alltid ett Tinderelände. Herregud, snart blir jag nog bannad från Tinder, jag kommer att nog sänka deras rating på Apple Store och Google Market om jag ska fortsätta att avverka det manliga utbudet där i den här takten.
Hur som helst, jag och två kollegor var ute och drack öl efter jobbet. Och så hör människan av sig, frågar var jag är, jag svarar och bjuder helt sonika in sig själv till att joina oss. 
Och en stund senare sitter det en arborist med bångstyrigt hår och Dr. Martens i baren när jag kommer ner för trappan.  Killen luktade barrskog (SÅ sexigt) och kysstes som en gud. Och till slut så tog vi en taxi hem till honom och... Sov.

Ja, ni läste rätt. Vi SOV.
Jag har aldrig åkt hem till någon och bara sovit, och helt ärligt så är det ju inte helt lätt med tanke på att som US (Ultra Single) så gäller det ju verkligen att carpe diem och ligga like there is no tomorrow. För truth be told så är det oftast no tomorrow som gäller, alla dejter är dagsländor -, jag skojar inte när jag säger att det verkar vara enklare att bli av med ett heroinberoende än att få en andra dejt i den här stan.
I vilket fall, I did not climb that tree (if you know what I mean), men vi ska faktiskt träffas igen i veckan.
 
Så vi får se! Som Taylor Swift sjunger, I'm dying to see how this one ends.

Done with them, nästan

Ja, alltså nu känner jag mig redo att ge upp allt vad män heter och satsa på The Big C.
Nej, inte cancer. Självklart inte cancer.

Utan CARBS.

Jag vill sitta hemma bland märkesväskor, i en mysig soffa och titta på tv och käka gräddiga pastarätter i resten av mina dagar.
Igår skulle jag ha träffat göteborgaren (Mr Friend's vän), men jag kom ifrån jobbet så sent att han var för trött. Det är ju slitigt - rent ut sagt utmattande - att vara man, vet ni. De är som skygga rådjur hela bunten - det manliga könet, man måste handskas med dem med en extrem varsamhet, och helst inte se dem i ögonen.
Så nä, gossebarnet ville gå och lägga sig istället. 
Han skickade något töntigt sms idag men jag pallade inte ens att svara... Och den andra dåren, norrlänningen, ja han spelar hard to get. 
 
Så just nu.. Inte så imponerad av singellivet. Inte alls. Jag önskar att jag kunde säga att jag har något bättre för mig, än att swipa höger för grodor och både Södermanlands och Upplands läns bottenskrap när det gäller singelmän, Men nä, jag tror inte jag har det. Och ärligt talat, jag längtar ju efter att bli kär. Det finns nog en del av mig som inte vill någonting hellre än att få vara lyckligt kär, att ha någon att längta efter - som längtar efter mig -, och någon att dela något med. Så jag swipar höger, svarar på vad som känns som 200 stycken "Läget?" om dagen och bara hoppas så naivt att hela själen krampar att någon, någon dag snart, kommer att tycka om mig.
Lasse Lindh sjunger om oss stackars satar som hoppas och tror att "nu är det väl äntligen vår tur att hitta någon som behandlar oss väl". Och det är just det, att få träffa någon som behandlar mig väl. Det är det jag vill åt.
 
Och jag vet att många menar att "Ingen kommer att tycka om dig förrän du tycker om dig", men jag vet ärligt talat inte om jag kan tycka om mig när ingen annan gör det.

Angående göteborgaren

Så, killen från Göteborg, det är en lång story...
 
Ni kommer ihåg killen som hörde av sig en fredagkväll  för ett par veckor sedan och ville ta en öl, han som hade en tjej?
I augusti så gav jag Tinder ett nytt försök. Jag hade någon slags epiphany och kände att Mr Big kanske bara var dum i huvudet och att jag skulle träffa andra istället, min uppenbarelse blev inte särskilt långvarig - men jag hann matcha med en speciell kille. Mr Friend - "jag har en flickvän men vi kan vara vänner" - alltså. Vi bytte nummer väldigt snabbt, han ringde så gott som hela tiden och vi pratade i telefon i timmar. När hans roomie hade dejt över så var han ute och gick promenader över hela Stockholm och pratade i telefon med mig. Han satt och spelade tv-spel med sina kompisar och pratade i telefon med mig. 

Han ville alltid träffas, men jag vågade inte riktigt. Dels så ville jag väl helst bara att någon skulle visa något intresse i mig för att Mr Big skulle bli avundsjuk (det här var alltså innan jag var hemma hos Mr Big och det låg brutna kondomförpackningar i hela lägenheten och post-it's med tjejers telefonnummer i hallen) och därför egentligen inte VILLE dejta någon annan än Mr Big, och dels så hade jag så fruktansvärt dåligt självförtroende (tack Mr Big) och kände att det fanns ingen mening med att träffa någon, för det finns ingen som kommer att tycka om mig ändå. Men, så träffades vi snabbt utanför Trädgården en av sommarens sista kvällar och sa hej till varandra bara, vi skulle träffas igen och han bjöd med mig på någon födelsedagsfest, men det rann liksom ut i sanden.
Och så hörde han alltså av sig för någon vecka sedan och undrade om jag ville ta en öl, vilket jag tackade nej till när han nämnde flickvännen - "jag letar bara efter nya vänner".

Så, under ett par månader har jag haft någon på Tinder som har skrivit rätt mycket till mig, och jag har väl svarat lite halvhjärtat då och då. I torsdags fick han mitt nummer, smsade och jag svarade först på lördagen. Vi har alltså skrivit fram och tillbaka rätt länge, han har ett smeknamn som användarnamn på Tinder och jag hade glömt bort hans riktiga namn.
Tidigare samma dag får jag en snap från Mr Friend, han är på tävling i någon håla någonstans. Jag svarar inte på Mr Friend's snap (det var en sån där som han skickade till typ alla sina vänner) utan rycker mest på axlarna åt det.

Tinderkillen och jag smsar lite, han berättar att han är på väg hem till Stockholm. Själv sitter jag uttråkad på tunnelbanan som står stilla pga att någon har gått runt på spåren, svarar och frågar what he's up to och bestämmer mig för att gå tillbaka till vår tinderkonversation för att se vad det var han hette egentligen. Han svarar att han sitter i bilen, han har varit på en tävling i en annan stad och berättar att han och några polare ska till ett hotell i stan och käka och fira tävlingsresultatet lite, och undrar om jag och min kompis inte vill hänga på?
 
Det smset får jag precis samtidigt som jag läser igenom vår tinderkonversation och hans profil i jakten på hans riktiga namn. Och jag vet liksom inte vad som komme först, det är som att det helt plötsligt är jag som är den obehöriga på spåret, och nu kommer dejtingtåget i full fart mot mig och kör över mig.
Hotellet. Det är samma hotellrestaurang som Mr Friend's flickvän jobbar på.
Hans profil, där nämner han namnet på två vänner. Samma namn som Mr Friend och hans flickvän.
 
Och rent mentalt så står jag på det vibrerande spåret, bländad av ljuset från dejtingtåget som bara dånar på mot mig och väntar på att min kropp ska slungas mot det kalla stålet och tåget ska sluka mig hel. 
 
Så konversationen lyder typ:
Tinderdejt: Vi ska till [hotell] och käka och fira lite, vill ni hänga på? :)
Jag: Vänta nu... Vilka är ni?
Tinderdejt: Jag och två polare. Den enas tjej jobbar där.
Jag: Låt mig gissa, den ena är [Mr Friend]?
Tinderdejt: Ja, han sitter i baksätet nu.

BOOM.
Dejtingtåget slukar mig hel, cirkeln är sluten och I'm officially out of men to date. Nu har jag alltså tvingas dejta rumskompisarna till de som det aldrig blev något men.

Kan ni toppa det?

Veckans dejtrapport - vecka 46

Så, vecka 46 har varit lite mer fylld än vecka 45.

Vi började måndagen med en dejt med norrlänningen (alltså han som jag gick ut med bara för att ha något att skriva om). Vi var hemma hos honom och såg på film. Vi skulle ha träffats igen igår som sagt, men det blev uppskjutet. Intresset känns rätt svalt från hans sida nu (och då tappar ju jag typ intresset direkt), så vi får se. Ska nog ge det en dejt till i alla fall.
 
Annars har jag jobbat väldigt mycket, men jag hann med att träffa en kille från Tinder som har skrivit till mig i över en månad. Han mötte upp mig och min vän när jag var ute, jag skrek till min vän "Han ser inte alls ut som på bilderna!" - vilket ledde till en rätt pinsam stämning då det visade sig att han förstår ju svenska.
Han var väldigt artig och charmig, men njaaae. Han kändes rätt flummig, till exempel så hade han glömt sin jacka i sin kusins bil, så han gick runt i Stockholm utan jacka (när det var 3 grader ute). Vi drack kaffe och rökte vattenpipa (DET var längesen, och jag förstår fan varför för det är ju helt meningslöst).
Han följde mig till min perrong och kysste mig, han var visserligen bra på att kyssas men jag vill nog inte träffa honom igen. Han är rätt jobbig, svarar jag inte på What'sApp så får jag ett sms en liten stund senare, och svarar jag inte där så får jag ett meddelande på Tinder.
Anyway, jag satte mig på tuben hem, kollade telefonen och såg att Mr Big är i ett förhållande (jag avskyr människan så att jag nästan dör, men ändå känns det som att varenda cell i min kropp brister och går itu när jag skriver det, han är i ett förhållande - någon annan vann) och sen grät jag till klockan blev halv sju och jag äntligen somnade.
 
Igår hamnade jag på akuten på grund av en allergisk reaktion. Det var lite märkligt, för jag hade inte ätit eller druckit något på flera timmar. Däremot så hade jag träffat Stockholms snyggaste marknadsförare (som nu faktiskt kommer att förlora den titeln, för att han är så ocharmig) bara några timmar innan, och jag tror att hans ego var vad som ledde till att min hals, tunga och ögonlock svullnade upp så brutalt.

Precis när jag kom hem så ringer telefonen, då är det en kille från tinder som undrar om jag vill gå ut och äta. Tackade nej till matbiten, men bjöd faktiskt in honom till öl på min pub. Vi hade det i alla fall väldigt trevligt, men det var rätt awkward av förklariga själ (ni ska få ett helt inlägg på det).
Jag kände mig inte helt på topp när jag satt där med venkateter i armvecket och sjukhusarmband runt handleden, och fortfarande svullen i ansiktet, men helt hemsk kan jag inte ha varit för han sa att han ville träffas igen. Och jag vet inte om det var för att jag hade druckit öl på tom mage, eller om det var för att jag verkligen tyckte att han hade någon slags charm med sitt ostyrliga hår och göteborgska, - men jag lät honom kyssa mig god natt i regnet (det låter självklart jätteromantiskt, men det blir inte lika filmiskt och romantiskt när jag nämner att jag sprang hem i regnet för att käka pizzarester och kolla på Netflix).
 
Så, det var faktiskt det. För att sammanfatta veckan rent dejtingmässigt så har den inte varit särskilt givande.
Måndagens dejt med Norrlänningen var the highlight of the dating-week, men där ligger det ju en sten och klämmer i skon känns det som, så vi får se.
 

Snabb update

Ja ni, where to begin?

Jag skulle ha gått på en fjärde dejt med norrlänningen, men nä, han var förkyld idag så vi skjuter upp det (känns lite kallt där). Så, istället har jag... Spenderat dagen på akuten och haft en rätt bra dejt med ett nytt offer från Tinder. Ni ska få en rapport på den imorgon, för BOY, do you wanna hear this. 

Angående Norrlänningen, jag vet inte. Ni ska så klart få en liten update på det också.

Annat nytt?? Den här veckan har jag haft fem dejter, varav två har varit nya offer. Rätt nöjd ändå, så klart kommer det en veckans dejtrapport på den. Nu ska jag sova, det behövs efter den här helgen

The B diaries

I couldn't help but wonder...

RSS 2.0